Jan Björklund har många idéer för hur det ska fixa sig efter plugget för unga människor. Han verkar ha gjort en problemanalys och kommit fram till en slutsats. Många elever tycker att det är jobbigt att plugga och hoppar av. Det är inte bra för Sverige tänker Jan och sluter sig till att det bästa nog är att de här individerna inte ska behöva plugga så mycket utan ska gå i skolan och bara ägna sig åt hantverk. Kanske bara i ett år är senaste idén.
Jag håller med Björklund om att det här inte är bra för Sverige och att någonting behöver göras. Men efter det förefaller det för mig mest som att Folkpartiet vill kasta ner oss i klassamhället igen. Analysen saknar också djup: vilka är det som inte vill plugga i gymnasiet? Är det bara hantverksintresserade ungdomar som inte fungerar i normal studiemiljö och är födda till det? Eller kan man kanske tänka sig att det till stor del också är ungdomar som inte har hittat rätt i tillvaron och sig själva?
Det senare alternativet verkar mer troligt i mina ögon. Gymnasieåldern är kanske den mest stormiga tiden i en människas känsloliv då man dessutom måste placera sig själv i förhållande till en helt ny vuxenvärld. Vem vill studera i tre år som inte vet vad den vill göra efteråt och känner en stor hopplöshet inför framtiden? Jag hade det stora privilegiet att veta vad jag ville göra i yrkeslivet från 14 års ålder (hantverk) och kunde undrande se på under mina jämnåriga vänners ångestattacker.
Björklunds hållning att studietrötta elever ska få så enkelt för sig som möjligt i skolan för att sedan komma ut i arbetslivet och få jobba med kroppen och finna sig till rätt känns extremt ålderdomlig! Ut och hugg ved så att det blir folk av dig.
För vad händer sedan? När många av hantverkarna bottnat mer i sig själva och vet vad de vill göra i livet och det kanske inte är hantverk? När de inte är behöriga för högskola och komvux monteras ned och de har skaffat sig ett liv där de har svårt att klara sig på studiebidrag...
Gymnasiet är för mig en tid som bör ägnas åt att finna sig själv och öppna så många dörrar som möjligt. Skolan har en otrolig chans att hjälpa unga människor genom den här tiden på ett pedagogiskt och humant sätt med syftet att eleverna ska bli kloka, medkännande och resonerande individer. Inte främst arbetskraft.
Jobb förstås i all ära, det är ju den vår ekonomi bygger på. Men vi jobbar väl för att leva, inte som tvärt om, att vi lever för att jobba?
En obehaglig sidoeffekt av att ta bort vissa teoriämnen från gymnasiet (ja, man kan fortfarande läsa dem, men då på bekostnad av hantverkstiden) är att eleverna får mindre koll och förståelse för sin omvärld. Frågor som religion, integration, jämställdhet, jämlikhet, yttrandefrihet med mera diskuteras inte på en objektiv plattform. Dessa ämnen kommer istället upp sinsemellan eller på arbetsplatser, forum som enligt mina erfarenheter ofta präglas av tydliga, hårda jargonger och förlegade värderingar.
Det här blir ett stort demokratiproblem! En stor del av vår befolkning riskerar att inte lära sig varför de här frågorna är viktiga och grundläggande för den civilisation vi lever i och strävar efter. Hur ska det gå när dessa individer ska vara med och bygga och förbättra vårt samhälle?
Den väg som Folkpartiet och Jan Björklund stakar ut för oss skrämmer mig, speciellt med hänsyn till allt annat som pågår i skolvärlden. T.ex. att allt större del av läromedlen kommer från privata företag med egna särintressen och inte från objektiva pedagoger...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar