Lika värde, inte lika väg

Är det inte ganska ofta som olika grupper verkar vilja samma sak men motarbetar varandra ändå? Skillnader som för utomstående kan verka små blåses upp till ödesfrågor och ordval kan bli krutdurkar.

Jämställdisten Per Ström kom ut med en ny bok förra veckan och gav en liten energikick i debatten om feminismens vara eller icke vara.
Feminismen beskrivs av de flesta som strävandet efter jämställdhet i samhället och i relationer. Det är det, tror jag, Stefan Löven syftar på när han säger att han är feminist, det är det feministiskt initiativ har på agendan och det är nog det som Filippa Reinfeldt tycker verkar bra men som hon inte vill kalla sig eftersom begreppet är "kidnappat av vänsterrörelsen".

Per Ström menar att feminism är något helt annat. Feminism är istället en ideologi som har som syfte att främja kvinnors välbefinnande på bekostnad av männens. På sin hemsida skriver Per att den statsfeminism som genomsyrar Sverige idag curlar för kvinnor och därigenom också diskriminerar männen. Kvinnor behöver dessutom inte mer hjälp än män, eftersom kvinnor är lika kapabla som män att klara sig själva. Speciella stöd riktade till bara kvinnor är förödmjukande för dem, menar han.
Jämställdisterna vill istället att alla ska ha samma regler runt sig och att samhället på så sätt ska bli just jämställt. De är väldigt tydliga med att en 50/50-fördelning av könen överallt i samhället inte är möjligt eller ens eftersträvansvärt. Män och kvinnor har statistiskt sett olika intressen och preferenser.
Det strukturella förtryck av kvinnor som ofta beskrivs av feminister finns inte kvar i vårt land idag, däremot har regler för att främja kvinnors välbefinnande skapat ett strukturellt förtryck av män.

Två olika verklighetsbilder. För att bilda sig en uppfattning kan man försöka börja lite från början.
Feminismen bygger på att man ser ett strukturellt förtryck av kvinnor. Finns det?
Även om det inte finns några lagar som säger att kvinnor måste ha det "sämre ställt" i samhället kan man ändå se en social samhällsstruktur som skiljer sig för kvinnor och män menar jag.
Den återkommer ofta på de flesta ställen där vi vistas, i reklam där kvinnor porträtteras som undergivna och förföriska, ofta med handikappande accessoarer, i dramatikens värld där kvinnor med typiskt manligt beteendemönster ofta är lesbiska, i pornografi där kvinnan är ett verktyg för mannens lust. Carl Bildt med fru blev intervjuade i samma program för en tid sedan, men vid olika tillfällen. Carl fick frågor och politik och liknande, Corazza fick snabbt en fråga om föräldraskapet. Det blev stor uppståndelse om Shalins lyxiga handväska innan valet, men inget prat om många av männens lyxkonsumtion i form av bilar och annat. Kvinnliga politiker fotas i sandlådan med sina barn, männen på jobbet, gymmet, i skogen osv. Våldtäkt är ett brott som drabbar kvinnor i större utsträckning än män, medan det är högre straff för misshandel där förhållandet är omvänt. Kvinnor som lägger sig till med typiskt manliga attribut uppfattas ofta som mindre karismatiska än män med samma beteende. Barnkläder för tjejer är i större utsträckning rosa än kläderna för killar i samma ålder.
Listan kan göras lång. Och en liknande lista kan göras över strukturer i samhället som förtycker män

Men vad är det då vi ska sträva efter? Vad är jämställdhet? (betänk också skillnad jämställdhet/jämlikhet, dvs kön/klass)
I statistik och liknande sammanhang säger man att ett förhållande 40/60 är jämställt. Är vi 44% kvinnor i riksdagen är det alltså en jämställd riksdag. Ett vettigt resonemang, för det blir väldigt svårt eftersträva en exakt 50/50 fördelning överallt och kanske skulle det kännas väldigt låst och konstlat. Men om förhållandet inom alla "statusyrken" ligger och svävar runt gränsen för vad som är jämställt till kvinnornas nackdel, är vi jämställda då? Och om det samtidigt är tvärt om vad gäller obetalt arbete i hemmet?

Tycker vi om olika saker, som män och kvinnor? Jämställdisterna anser det (även om de är noga med att poängtera betydande individuella variationer) och särartsfeministerna anser det. Vi föds olika och har vår könsbundna roll i samhället. Det är möjligt att särartsfeministerna har en mer kompromisslös bild av det hela men tanken om våra medfödda olikheter är ändå en av jämställdisternas förklaringar till varför vi inte har ett jämställt samhälle. Kvinnor gillar då saker som städning, matlagning och att hjälpa och vårda andra i större utsträckning än män, medan män gillar att jaga, bygga och sitta i bolagsstyrelser i större utsträckning än kvinnor.
Likhetsfeminismen driver istället tanken om att vi föds lika, som blanka blad, och att det sedan är vår uppväxt som betingar oss och gör oss mer benägna att tycka om rosa, driva företag, idrotta, hålla god ordning hemma, köra bil eller bry oss om hur andra människor mår och känner.

För likhetsfeminister ligger kvotering när till hands för att öka jämställdheten. Man menar att man öppnar dörren för kvinnor och bryter de invanda tankegångar och mönster som gör världen icke jämställd.
Jämställdisterna menar som sagt att detta blir ett lagstadgat förtryck mot män, en allmänt accepterad könsdiskriminering. Men kanske kan även män ha nytta av kvotering? Både direkt, då män kan kvoteras in i sammanhang där de är underrepresenterade, och indirekt när den stigmatiserade bilden av kvinnan luckras upp. Att kvinnor får en större frihet att uttrycka sig som de önskar innebär självklart att samhället också accepterar avvikande män i större utsträckning.
Dessutom visar forskning att styrelser och liknande med bra blandning av könen ger bättre resultat, något som alla i samhället vinner på.
Men ska inte den som är bäst få jobbet, och finns det inte en risk att lågpresterande individer beskylls för att bara ha fått sin plats tack vare kvoteringen? Jo, det är klart att det är trist att missa ett jobb för att du råkar ha fel kön, och visst finns en risk för att misstänksamheten mot andra höjs. Men om några decennium, när vi uppnått väl fungerande jämställdhet tack vare av att vi pressade fram den, kommer det inte vara värt det?

Feminismen beskylls för att inte bry sig om männens trångmål tillräckligt, utan att bara se till kvinnorna, de feminina. I vissa fall kan det säkert vara sant. Det finns alldeles säkert kvinnor som hatar män och vill hämnas för att hundratals år av sämre villkor, precis som det finns män som hatar kvinnor. Eftersom majoriteten av feministrörelsen består av kvinnor är det väll inte mer än mänskligt att de har lättare att se till sina egna perspektiv, även om de rationellt vet att det inte är rätt.


Jag tror ändå att man ska se just ordet feminism mer som ett arv från den tid då det var den enda rörelse som såg till den feminina delen av mänskligheten, än som en symbol för en modern rörelse som är för kvinnor, mot män.