Radikal förändring sökes

Som miljöengagerad möts man ofta av osunda motargument. I agendas partiledardebatten 7 oktober kritiserade Annie Lööf Miljöpartiets förslag att höja priset på bensin med att det skulle bli dyrare att leva på landsbygden och att transportsektorn skulle bli lidande. Det är mycket möjligt att Miljöpartiets politik skulle ha sån effekt. Det skulle säkert bli dyrare för oss i städerna också.
Men den här retoriken funkar inte längre! Jag kan inte förstå hur utbildade och informerade människor inte kan se och acceptera vad vetenskapen och förnuftet skriker åt oss: ju senare vi börjar desto dyrare blir det.
Och det här har vi vetat länge, men ingen vågar trycka ner bromsen. Det är som att bo i ett hus som börjat brinna och vägra ta fram vattenslangen utan istället stänga fönstren och hoppas att elden kvävs.

Tydligt för alla är att vårt samhälle bygger på tillväxt. Tillväxten i sig är inte nödvändigtvis ett problem, eftersom vi blir fler är det logiskt att tänka att det behövs mer pengar i systemet för att alla ska kunna ha lika mycket pengar nästa år.
Problemet är istället att tillväxten baseras på ändliga resurser som vi, om tillväxten ska fortgå, hela tiden måste ha mer av. Ska samhället fortsätta leverera samma standard till fler människor måste vi hela tiden få tag i mer olja, kol, fosfor, fisk, ädelmetaller, betesmark och så vidare.
Tydligt för alla är också att samhällets grundstenar är just ändliga. De kommer att ta slut.

Så när man säger att "så kan vi inte göra för det blir dyrt" tänker man helt bakvänt. "Dyrt" är ett relativt begrepp. Om vi fortsätter bygga vårt samhälle och livsstil på billiga drivmedel kommer det bli ännu dyrare när t.ex. oljan blivit så svår att pumpa upp att priset mångdubblas, transportföretagen går i konkurs och reservdelar till våra maskiner inte går att frakta från andra sidan klotet.

2-gradersmålet är tyvärr missat, och många saker som finns på Jorden kommer försvinna för alltid. Men om inte ännu mer ska försvinna måste vi alla våga sätta stopp för oss själva och låta det svida lite. Här har samhället en stor chans att visa sin solidariska sida och låta människor dela med sig av det vi har till varandra.

Det är viktigt att inte förtvivla! En gymnasielärare i naturkunskap som ringde in till Ring P1 berättade att de inte fick visa hur illa ställt det var med klimatet för eleverna eftersom de då skulle ge upp hoppet. Klokt och skrämmande.
Vad man istället kan göra är att inse att inom de kommande fem decennierna eller så kommer världen vi lever i förändras radikalt. Lite varmare väder är inte det enda man kan förvänta sig, tvärt emot vad solälskande Thailands-resenärer brukar skämta om.
Energin lagrad i fossil energi är grunden till världens välstånd. När den grundstenen börjar brista kan man anta att de som sitter på tillgångarna kommer se till sina egna behov först. Så även om inte oljan tagit slut kanske den inte når dig varje dag hela året.
De väderomställningar vi ser runt kring oss kommer bli värre och vanligare, och dessutom slå till på ställen som vi inte väntar oss. Jag råkade befinna mig i New York under Sandys härjningar och såg hur en av världens metropoler lamslogs av vad som faktiskt inte var mer än en storm. (Just i New York alltså, längre söder ut var det värre). Hur kommer dessa havsnära städer klara sig när orkanerna träffar mitt i prick? Hur länge håller Wall Street stängt och vad händer med dina lån? Av att döma av det jag såg nu tror jag inte jag kan föreställa mig hur illa det skulle blivit.
Värst blir det när stormarna drar in över världens fattiga precis som idag. De som inte har ett välfärdssystem och starka ekonomier som kan hjälpa dem. Västvärlden har stora flyktingströmmar att vänta från både skyfall och torka.

Så hur klarar man sig? Ett stort problem med dagens samhälle är att det är otroligt komplext. För att vi ska kunna köpa kött från Argentina krävs att en lång radda komponenter ska klaffa. Allt från fosfor till konstgödsel till elektricitet i butiken. Skalar man bort komplexiteten från vardagen finns det färre saker som kan gå fel. Vad skulle hända om man var tvungen att cykla eller gå dit man skulle för att hämta det man behöver? Eller om man inte kunde räkna med att få tag i allt man ville ha varje dag? Nu är vi så vana vid överflöd att om något saknas i butiken när jag springer in vid 23-tiden för att handla matlåda blir jag förbannad.
Listan på kloka råd kan göras lång, och vad som är klokast är svårt att säga, men utan att acceptera förändringarna går man under.

Tekniken springer om oss i vardagen och inget verkar omöjligt. Teknologi som var science fiction för 15 år sedan finns i våra mobiltelefoner och hela tiden kommer det mer saker. Jag tror att den utvecklingen gjort att vi glömt oss själva lite. Vi funderar kanske inte på vad som egentligen får oss att må bäst utan hur vi presterar mest. Arbetsgivare skickar sina anställda på förebyggande hälsokontroller för att de ska kunna jobba så kontinuerligt som möjligt och man tittar på film i tunnelbanan. Jag har blivit så van att stimulera hjärnan hela tiden så att om jag glömt både bok och mobil när jag går på toaletten blir jag nipprig och känner att jag missar värdefull tid.
Kanske kommer vi få jobba mer och få mindre pengar över i framtiden, och vänja oss igen vid ett långsammare tempo.


Det svåra med att ändra samhället i grunden är att det inte går utan en övertygad folkrörelse. Folket måste komma före politikerna. Om syftet med ett aktiebolag är att gå med vinst är syftet med politiken att bli omvald. Inget parti kommer tvinga på oss radikala och försämrande förändringar som vi inte vill ha.

Frågan är bara hur lång tid vi behöver innan vi fattar.