Som övertygad ateist och religionskritiker menade jag att det var konstigt att man kunde tro på en bok som blivit så grundligt motbevisad och reviderad och som dessutom sätter upp regler för hur du ska leva ditt liv.
Min kompis tyckte istället att det väl inte var så konstigt - vad är skillnaden mellan att tro på en gud och rätta sig efter en helig skrift mot att vara med i ett parti och skriva under på ett partiprogram som ingen medlem rimligtvis kan hålla med till fullo?
Vi blev aldrig överens och den diskussionen kan vi lämna därhän, men en sak sa han som jag håller med om: övertygelse som övertygelse.
Det är ju övertygelsen som driver oss. Oavsett om det handlar om religion, maoism, nationalism, demokratirörelsen eller en livsdröm.
När man pratar om religion använder man oftast ordet tro, men i många fall är det uttrycket för svagt menar jag. Troende kräver en ödmjukhet som många saknar: erkännandet av att "jag kan ha fel".
I somras hade en liten bil fullpackad med Jehovahs vittnen letat sig ut till vårt landställe. En kvinna presenterade sig och frågade om jag ville prata om Gud. När jag sa nej frågade hon om jag hade en tro och jag svarade att ja, det hade jag, men inte på Gud. "Tror du på Darwin då eller?" Frågade hon. Jag vet inte riktigt vad jag menade när jag svarat ja tidigare men kände genast att det stämde.
Efter de åkt vidare funderade jag mer på vad som sagt. Tror på Darwin? Vad fan, jag VET på Darwin. I min värld finns inget tvivel på evolutionens existens. Övertygelse, inte tro. Precis som att vittnes-kvinnan troligtvis inte tror utan också VET att Gud finns.
Övertygelse är i grunden något positivt tror jag. Det ger oss en mening med våra strävanden, en fristad från tvivel och en inre kompass som visar oss vad som är rätt och fel.
Det är när övertygelsen övergår i fanatism som den inte längre en konstruktiv kraft. När vi inte är mottagliga för andras resonemang eller bryr oss om andras liv. Men vad som är fanatiskt och inte bara "övertygat" ligger mycket i betraktarens ögon.
I världen finns många samhällen som styrs av religiösa regler. Det finns mycket vackert i alla religioner och jag tror att religion hjälper många människor att leva fina och fridfulla liv. Men. Religiösa regler krockar ofta med demokratiprincipen; min andra stora övertygelse (av ett flertal).
En välfungerande demokrati grundar sig i att allt måste få ifrågasättas av alla. En religion grundar sig i att gudens ord är lag och den som står närmast guden vet bäst. Detta borgar för väldigt starka samhällen grundade i religiös övertygelse.
Vi föreställer oss ett religiöst centralstyrt maskineri med arbetskraft som aldrig ger upp och som aldrig ifrågasätter. Vad kan de inte åstadkomma? Så länge tron snarare är övertygelse vet människorna att de får jobba hårt för att Gud vill det, alla har sin plats och det jag gör är det bästa jag kan göra och jag kommer komma till himmelen.
Demokratin har en svårare väg att gå (även om ett så "felfritt" samhälle som beskrivs ovan väl knappast existerar). Med den frihet som en medborgare i en god demokrati ges kommer otroliga möjligheter och ett väldigt ansvar. Vem är jag? Vad vill jag? Vad ska jag göra?
Att ena medborgarna i övertygelsen om att ett demokratiskt samhälle är det bästa för alla, snarare än ett samhälle där t.ex. din egen samhällsklass är förfördelad är inte lätt. Lägg där till att en odemokratisk rörelse kan använda medel som demokratin inte kan. En demokratisk regering som med våld slår ner en grupp ifrågasättande har gått ifrån den demokratiska banan och blivit en diktatur.
Demokratins dilemma är således att demokratin bara kan försvaras med demokratiska medel och för att det ska gå måste medborgarna acceptera de demokratiska spelreglerna.
Det hela kompliceras självklart av att även det mest demokratiska samhälle ofta måste ta till våld för att kväsa våld. En polisstyrka som bara går runt och pratar med våldsbrottslingar kan omöjligt hålla ordning i ett samhälle.
När vår värld förändras och det som vi tagit för givet vacklar blir vi rädda. Framgångssagan Sverige som med ständigt ökande tillväxt och välfärd seglat fram genom årtiondena börjar förändras och vi blir plågsamt medvetna om att vi delar atmosfär med alla andra länder (fast tur är väl det eftersom vi annars skulle blivit ihjälgasade för länge sedan). Tillväxten är hotat av ett stormigt Europa, skumma människor med mörkare hy än vi flyr hit från krig och skapar arbetslöshet och den globala uppvärmningen kräver uppoffringar av oss som vi inte är beredda att göra. Jag tror att det naturliga i sånna här situationer är att slå vilt omkring sig och försöka försvara de man håller på att förlora.
Liknande förändringar tränger sig på i alla världens länder. Arabiska våren är ett exempel, ökad religiös eller nationalistisk aggressivitet är exempel på symtom på detsamma.
Maoismen enade Kina i en folkrörelse som fyllde folkets hjärtan. När maoismen föll uppstod ett vakuum som behövde fyllas med något. Nationalismen, som Mao också bejakat, ersatte Maoismen och blev en drivkraft för landet.
Klimatkampen i Sverige har stannat av, om den nånsin ens började i den skala som behövdes. Politiskt händer ingenting som kan göra den skillnaden vi måste göra och på individplanet var det det där med levnadsstandarden... Vad vi behöver är en folkrörelse! Ett folk som är övertygat om att de måste agera nu och satsa på att sätta ett exempel för resten av världen. Först då kan vi få politikerna att följa efter.
Vi kan bara hoppas.
Vad jag dock vet är att det inom de kommande decennierna kommer bli värre för människor i världens fattiga eller mer utsatta länder. Vissa av dem kommer komma till oss och om vi inte agerar mot de antidemokratiska krafterna nu kommer de mötas av främlingsfientlighet och våld.
Det är nu, innan allt brakar loss och Sahara hoppar över Medelhavet till Grekland och Italien som vi bestämmer hur vi ska hantera våra medmänniskor på ett humant sätt när de inte kan bo kvar. När problemen redan är här är det för sent.
