Välfärd och ofärd

Under det senaste halvåret har jag varit på resande fot genom halva vår kontinent. En enkel observation är: vi har det bättre än i många andra länder. De har inte välfärd.
Men vad är den här välfärden egentligen, om man tittar på vad vi gör för att få den, vad vi får och vad som händer när vi fått den?

Vi och våra föräldrars generation har alltid kunna förvänta sig att få en högre standard i livet. Oavsett hur man har det finns det alltid saker som är bättre och du kan alltid köpa en större båt, bil, lägenhet, dator eller tv. Samtidigt som du gör det ska du dessutom jobba med något respekterat, roligt och avundsvärt, men inte så mycket så att du inte har tid med exklusiva fritidsaktiviteter.
Men är det realistiskt att vi ska kunna leva såhär? Hur lätt kan livet bli och kan alla jobba med superroliga saker jämt? Om vi nu kommer att bli äldre än förr, är det inte realistiskt att vi också kommer behöva höja pensionsåldern? Om vi vill ha fler och mer avancerade saker, borde vi inte behöva jobba hårdare?
Eller vem ska egentligen betala för all lyx?

Sedan slavhandelns intåg i vår del av världen är det någon annan som betalat för vårt välstånd. De vita blev rika på de svartas arbete precis som män genom tiderna profiterat på kvinnor, rika på fattiga, människor på djur och, sedan industrialismen, mänskligheten på miljön.
För mig är det tydligt att mycket av min värld bygger på billig arbetskraft och stulen mark i Asien och Afrika. Och kanske har det för en tid fungerat så, när vi har kunnat handla mer och mer samtidigt som de fattiga fått tillräckligt många smulor från vårt bord för att kunna överleva. Men nu kommer förutsättningarna snart ändras radikalt.
Dels tar en av grundstenarna i samhällsbygget slut - naturresurser som olja och fosfor. Dessutom har vårt sätt att leva gjort att många av dem som jobbar för oss inte längre kan bo kvar då klimatförändringarna gör deras hem obeboeliga. En livsgivande flod blir till en störtvåg när isarna smälter, för att sedan torka ut. Ett fiskrikt hav töms på föda och börjar samtidigt stiga över hustaken.
Helt enkelt är det så att det vi byggt vår värld på snart inte finns längre. Livet kommer te sig annorlunda i framtiden.
Jag tror inte att det behöver vara slut på lyckan, istället tror jag att vi kan skapa ett samhälle där vi inte bygger vår lycka på andras slit och misär. Men det blir kanske ett mer lokalt samhälle, med mer lågintensivt arbete under ett längre arbetsliv med mindre teknikprylar.

Den individcentrerade propagandan saknar en övergripande vision om hur samhället ska fungera på ett rättvist sätt. Istället blir vi matade av de kommersiella intressena med att vi aldrig ska vara anonyma, aldrig bara vara en kugge i ett samhällsmaskineri utan alltid vara på väg att bli bäst i världen så att just du kan lysa genom massan av andra människor. Vi tillåts aldrig stanna upp och bara vara och känna att vi har det bra nog som det är.
Därför tror jag att framtiden måste vara kollektiv. Vi som samhälle måste se över allas livsförhållanden och bestämma hur vi tillsammans ska leva så att ingen mår dåligt.

På individnivå är vi för svaga för att stå emot de krafter som vill att vi ska sätta oss själva i centrum och strunta i andra, det måste vi hjälpas åt med.