Valet och kvalet

Det blev ett val med bara en klar vinnare och 5'226'000 missnöjda väljare. Mängden svordomar steg till oanade höjder på twitter när SVT presenterade de preliminära resultaten. Sd över 10%. 

Det stannade på 13 och frustrationen är enorm bland de demokratiska partiernas väljare. Vad fan tänker folk och hur kan de rösta såhär? När vi har förklarat, avslöjat och motbevisat sedan innan de jäklarna ens kom in i riksdagen för fyra år sedan. Vi hatar dem, vi äcklas av dem och vi skäms för vad de gör med vårt land. 

Men hur slåss man ens mot någon som inte lyssnar på argument, utan att faktiskt slå och begränsa dem fysiskt? Vad spelar det för roll om deras rasistiska politik blir blottad om deras väljare ändå inte tror på de fakta som presenteras? Och hur ska man behandla någon som missbrukar all makt hen får men som växer sig starkare som utfryst martyr?

Jag tror att det finns en demokratisk lösning här. För jag tror faktiskt inte 13% av svenskarna blivit rasister och sitter hemma och täljer svastikor. Snarare handlar det om personer som känner att någonting håller på att tas ifrån dem och att någon har presenterat en lösning. Och ja, det var precis så det började i 30-talets Tyskland. Det är därför vi aldrig får vika en tum i vår beslutsamhet om att krossa rasismen, det är därför vi inte får sluta demonstrera fast att Sd redan tagit platser i riksdagen. För vi måste markera att det är en oacceptabel och människofientlig politik de för och vi måste visa för de som i första hand drabbas av deras hat att vi inte lämnar dem ensamma.

Men samtidigt måste vi göra något som är mycket svårare. Vi måste ta bort missnöjet.

Vi måste förstå dem som röstar och visa dem att det finns andra vägar som ger dem ett bättre liv. Jag tror vi måste fråga oss varför, flera gånger, för att kanske till slut komma till botten med problemen.

Så, jag gör en trevande början. Varför röstar folk på Sd? 

Jag tror att Sd har lyckats sälja in en känsla av deras företrädare är "vanligt folk" som förstår hur du har det och hur det känns att vara arbetslös, mobbad eller fattig pensionär. 

Jag tror att de presenterar enkla lösningar för folk som inte orkar med de svåra svaren. Tjejer är bättre på att städa för de samlade nötter på stenåldern medan vi grabbar jagade. Araber har introducerat gruppvåldtäkten i Sverige så om vi skickar hem dem går dina döttrar trygga på kvällen. Slutar vi ta in barn som inte kan svenska får lärarna mer tid till dina barn.

Jag tror att många känner sig utanför i samhället och att Sd fångar upp dem eftersom de blir utanför i politiken.

Jag tror att många är trötta på att politiker lovar saker som de inte kan hålla.

Jag tror att många minns en tid då det fanns gott om jobb och tillvaron var trygg, och att Sd säger att det kan bli så igen.

Som jag nämnde tidigare: Sd presenterar lösningar. Rakt på sak och enkelt att förstå. Ökad kriminalitet - hårade straff. Invandring kostar pengar och du är fattig - stopp invandringen och du får mer pengar. Du är arbetslös - någon har tagit ditt jobb. Retoriken är barnslig och banal. Men den går hem på ett primitivt plan, och att vara mottaglig för den tror jag är allmänmänskligt. 

Men det är lätt att rada upp dumma saker Sd säger, så hur går vi vidare? 

Jag har inga snabba svar men det har nog ingen, det är just det som är grejen. Dock tror jag att det finns mycket som kan vinnas om vi skulle kunna minska segregationen och klassklyftorna, skapa rum där människor från olika håll i samhället kan mötas. Det är svårare att hata någon du känner och det är svårare att generalisera personer du förstår. Det måste också finnas ett lugn i tillvaron och vetskapen om att om något händer mig finns det ett skyddsnät. För om det inte finns det och man är på väg ner tar man från vem som helst för att inte falla för långt. Den röda vägen är solidaritetens väg.

Om vi ska lyckas få Sd att minska till nästa val måste vi lyckas knäcka de här koderna snart: förtroende är lätt att rasera men svårt att bygga upp. 

Och med tanke på att omvärlden hela tiden blir oroligare med finanskrascher, krig och klimatförändringar att vänta kommer de demokratiska partierna behöva stora mått av den varan.

Arbetet inför valet 2018 måste börja nu.

Uppgiven

Det händer inte så mycket här på Verklighetsbild. Anledningen är att uppgivenheten har hittat mig och den attackerar från många olika håll. Det börjar kännas svårt att överhuvudtaget skriva något - vad kan man skriva av intresse som inte nån redan sagt? I den malström av information och medier vi lever i idag måste väl allt vara sagt? Och oavsett hur bra sagt det var är det bortglömt en vecka senare. IPCC´s senaste rapport t.ex. som borde fått hela världen att skrika rätt ut är det ingen som pratar om idag.

Rapporten blir för mig en i raden av överväldigande exempel på hur vi lever i ett absurt systemfel med växthuseffekt som skenar, naturresurser som tar slut, hotad biologisk mångfald, usla levnadsvillkor för en stor del av jordens befolkning, sexism, kapitalism, utbrända människor och arbetslösa människor.
I min närhet ser jag gång på gång hur intelligenta, välutbildade, solidariska människor slänger ovikta mjölpaket på osköljda konservburkar i hushållsavfallet med argument som att det är snuskigt att kladda med ursköljning. Samtidigt säger andra att det inte går att tvinga folk att göra något de inte vill: vi måste prata miljö hemma hos varandra, stänga kylskåpet snabbt och ta med tygkassar till butiken för att sakta men säkert visa vägen för resten av befolkningen.

Jag känner att vi är 40 år för sent ute för det där snacket och att fan, om inte folk skärper sig får någon annan skärpa dem! Men så kan vi förstås inte ha det, det förstår jag också. Inskränkningar av individens frihet måste komma från kollektivet och kollektivet vill inte för de är också individer.
Och självklart gör jag alla de där små sakerna också så mycket jag orkar - puttar bilen om jag bara ska flytta den nån meter, cyklar till färghandeln på jobbet (järnhandeln har tyvärr flyttat för långt bort), har stora delar ekologiska/begagnade kläder och nerskuren köttranson. Men är vi inte ändå på väg mot minst 2 graders uppvärmning? Tog inte resurserna jorden producerar på ett år slut i augusti i år? Jo! Samtidigt som jordbruksproduktionen i världen måste öka med 70% till år 2050 om alla ska han mat. Men var ska vi odla när vi asfalterar igen marken mer och mer för att få plats med våra bilar?

Det är viktigt att inte få klimatångest får vi ofta höra. Nej, det förstås, vi får ju inte bli lamslagna. Men vad fan ska vi få då?! Gott samvete för att Alliansen påstår att vi lyckats "frikoppla tillväxten"? Att försöka lura på folket att det går att shoppa på som vanligt när man egentligen förstör andra människors länder med produktion och avfall känns inte som en bra väg framåt. Eller ska vi vara glada för att vi fortfarande är "bäst i klassen" inom vissa områden? Är det verkligen något att skryta med, om resten av klassen är helt usel och vi alla knappt har styrfart mot målet?
Men det går förstås i ton med det politiska läget, det att säga det som folk vill höra. Nina Björk visar i sin bok Lyckliga i alla sina dagar hur partierna överger sina övertygelser för istället titta på väljarstatistik och välja att sälja det som störst väljargrupp vill köpa.
Var tog solidaritetstanken vägen frågar jag mig. Vi förväntas inte kunna välja något som inte gynnar oss själva i första rummet. Det är som om valrörelser och högerpolitik plockar fram det sämsta i oss alla: "hundra spänn mer i fickan eller renovering av dagis?" och folk väljer hundralappen för deras barn går inte på dagis.
Jag ser hur den här individbaserade propagandan spär på segregationen, som i sin tur bygger vidare på klassamhället, statusjakten och klasshatet.
I somras hörde jag på radion hur en talesperson för Moderaterna sa att deras vision av samhället var att det skulle drivas av en strävan efter klassresor. När folk strävar efter att klättra på den sociala stegen presterar de som bäst och samhället blir också bättre alltså. Och hur många vill klättra nedåt och hur många blir knuffade nedåt, sparkade och trampade på?
För att låna ord av Nina Björk igen, på frågan vad det innebär att leva i konkurrens:

Svaret som försvarare av konkurrens som samhällssystem och global ordning ger är att det lockar fram den bästa prestationen ur var och en. När vi tävlar anstränger vi oss till det yttersta att främja vår egen ställning - resultatet av denna individernas kamp för att klara sig själva i konkurrensen blir i slutändan också det bästa för helheten.
Ett annat svar är: Att leva i konkurrens föder rädsla. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande men ändå diffust hot. En rädd människa är en liten människa. Hennes andetag är snabba och grunda. Hon kan inte vila, hon måste springa. Hon kan inte gå med högburet huvud, hon måste passa sig och sitt. En rädd människa är inte människan i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd. 

Men vadå? ska vi sluta konkurrera på arbetsmarknaden eller? Nej det går väl inte? Eller?
Jag vet inte, och det är det som är så jäkla frustrerande. Jag ser att vi lever i ett systemfel men jag vet inte hur vi ska komma därifrån.
Kanske är det så som många säger, att en kollaps av hela vårt ekonomiska system är vad som behövs för att vi ska kunna börja om från början och hitta på en modell som funkar för dem som överlever.




Jaha.

Uppgiven alltså. Jo, så är det. Men det betyder inte att jag gett upp. Det har vi inte rätt att göra.

Välfärd och ofärd

Under det senaste halvåret har jag varit på resande fot genom halva vår kontinent. En enkel observation är: vi har det bättre än i många andra länder. De har inte välfärd.
Men vad är den här välfärden egentligen, om man tittar på vad vi gör för att få den, vad vi får och vad som händer när vi fått den?

Vi och våra föräldrars generation har alltid kunna förvänta sig att få en högre standard i livet. Oavsett hur man har det finns det alltid saker som är bättre och du kan alltid köpa en större båt, bil, lägenhet, dator eller tv. Samtidigt som du gör det ska du dessutom jobba med något respekterat, roligt och avundsvärt, men inte så mycket så att du inte har tid med exklusiva fritidsaktiviteter.
Men är det realistiskt att vi ska kunna leva såhär? Hur lätt kan livet bli och kan alla jobba med superroliga saker jämt? Om vi nu kommer att bli äldre än förr, är det inte realistiskt att vi också kommer behöva höja pensionsåldern? Om vi vill ha fler och mer avancerade saker, borde vi inte behöva jobba hårdare?
Eller vem ska egentligen betala för all lyx?

Sedan slavhandelns intåg i vår del av världen är det någon annan som betalat för vårt välstånd. De vita blev rika på de svartas arbete precis som män genom tiderna profiterat på kvinnor, rika på fattiga, människor på djur och, sedan industrialismen, mänskligheten på miljön.
För mig är det tydligt att mycket av min värld bygger på billig arbetskraft och stulen mark i Asien och Afrika. Och kanske har det för en tid fungerat så, när vi har kunnat handla mer och mer samtidigt som de fattiga fått tillräckligt många smulor från vårt bord för att kunna överleva. Men nu kommer förutsättningarna snart ändras radikalt.
Dels tar en av grundstenarna i samhällsbygget slut - naturresurser som olja och fosfor. Dessutom har vårt sätt att leva gjort att många av dem som jobbar för oss inte längre kan bo kvar då klimatförändringarna gör deras hem obeboeliga. En livsgivande flod blir till en störtvåg när isarna smälter, för att sedan torka ut. Ett fiskrikt hav töms på föda och börjar samtidigt stiga över hustaken.
Helt enkelt är det så att det vi byggt vår värld på snart inte finns längre. Livet kommer te sig annorlunda i framtiden.
Jag tror inte att det behöver vara slut på lyckan, istället tror jag att vi kan skapa ett samhälle där vi inte bygger vår lycka på andras slit och misär. Men det blir kanske ett mer lokalt samhälle, med mer lågintensivt arbete under ett längre arbetsliv med mindre teknikprylar.

Den individcentrerade propagandan saknar en övergripande vision om hur samhället ska fungera på ett rättvist sätt. Istället blir vi matade av de kommersiella intressena med att vi aldrig ska vara anonyma, aldrig bara vara en kugge i ett samhällsmaskineri utan alltid vara på väg att bli bäst i världen så att just du kan lysa genom massan av andra människor. Vi tillåts aldrig stanna upp och bara vara och känna att vi har det bra nog som det är.
Därför tror jag att framtiden måste vara kollektiv. Vi som samhälle måste se över allas livsförhållanden och bestämma hur vi tillsammans ska leva så att ingen mår dåligt.

På individnivå är vi för svaga för att stå emot de krafter som vill att vi ska sätta oss själva i centrum och strunta i andra, det måste vi hjälpas åt med.

Väntans tider

Ibland, eller snarare ofta, känns det som att klimatproblemen har, om inte glömts bort, så åtminstone försvunnit ur debatten i en strutsmanöver. Då är det kul att upptäcka att det händer lite på vissa håll ändå. På TCO:s hemsida kollade jag på ett intressant seminarium med efterföljande debatt med Anders Wijkman och Johan Rockström som fick mig att fundera vidare.
Ett inledande föredrag av de två herrarna påminner mig om hur illa det faktiskt är ställt med klimatet. Allt från att de stora isarna smälter och därmed inte får solvärmen att studsa tillbaka ut i rymden igen vilket alltså skyndar på den globala uppvärmningen, till att en regnskog som passerar en viss gräns av förminskning slutar producera sitt eget regn och då snabbt förvandlas till en torr vedhög i väntan på enorma skogsbränder.

Det är kort sagt jävligt kritisk. Vi har redan förbundit oss till en uppvärmning på 3 grader med de enorma förändringar det innebär. Den uppvärmningen i sig kan självmant accelerera till både 4 och 5, kanske t.o.m 6 grader. Ett slut på livet som vi eller någon under de senaste 10 000 åren känt det (men det kommer förstås framförallt påverka kommande generationer).
De påminner mig också om hur mycket forskning det finns som bevisar att detta faktiskt händer och att det är vi som orsakat det. Så mycket forskning att även USA har förstått! Ändå rusar vi inte till barrikaderna och kräver ett omedelbart slut på utsläppen. Vi slutar inte köpa nya teknikprylar. Matbutikerna slänger fortfarande fullt ätlig mat.

Det finns två olika skolor när det handlar om att ställa om samhället. Den ena förordar att samhället lagstiftar och premierar - förenklar för gröna grejer och krånglar till det för utsläppstunga aktiviteter. Den andra säger att individerna måste gå före och visa marknaden vad de vill ha för något i sitt samhälle, den så kallade omställningsrörelsen. Problemet nu är att vi sitter i en rävsax där få skulle rösta för ett parti som vill ha överstatliga klimatåtgärder samtidigt som omställningsrörelsen rör sig för långsamt. Kollektivet väntar på individer och individerna väntar på kollektivet. De stora företagen säger nej eftersom för få medborgare vänt konsumtionssamhället ryggen och aktieägarna förväntar sig avkastning. Och varför vara först med att ställa om och titta på medan andra fortsätter tjäna pengar på ohållbar konsumtion?
Eller vad är det som är ohållbart? Säg inte att det är dyrt att ställa om, säg att det är en stor investering. Jämfört med att ställa om samhället om 30 år då vi har ganska mycket mer problem är det snorbilligt att ställa om nu. Både räknat i pengar och i mänskligt lidande.

Självklart är det så att vi gör en del som är bra för klimatet, men om man vill stoppa utvecklingen vi ser krävs det ganska mycket mer. Jag ser inte hur vi i en hållbar värld ska kunna köpa nya kläder så fort modet svänger, köra bil till jobbet (inte ens miljöbil!), byta ut mobilen för att den är tråkig eller flyga utomlands minst en gång om året. Varken de ändliga resurserna eller atmosfären räcker till.
Som "inre kompass" prövar jag för tillfället att ha frågan: vill jag vara den personen som står längst ner i tillverkningskedjan för den här produkten? Alltså, vill jag vara den som påverkas mest negativt? Ofta blir svaret nej och jag försöker låta bli att köpa (jag lyckas långt ifrån alltid). Det blir automatiskt färre alternativ när man handlar och vissa saker blir det inte alls. Men borde man egentligen kunna förvänta sig att allt ska kunna köpas när som helst? Jag tycker inte det verkar vettigt.

Jag tror att problemet med fri global handel är att jorden är för stor. Vi blir allt för bortkopplade från människorna som producerar våra saker när de bor i Asien, Sydamerika eller Afrika. Vi känner inte deras lidande som vi skulle gjort om det var tusentals skåningar som dog i klädfabriksolyckor, eller gotlänningar som var tvungna att leva på nödmat eftersom ryska fiskeflottor berövade dem deras fisk. Att jag inte vill köpa saker som jag själv inte hade velat producera beror inte på att jag gråter när jag tittar på nyheterna utan för att jag förstår att det inte är rättvist. Jag skulle inte vilja att någon annan försatte mig i den situationen och har därför ingen rätt att göra det mot någon annan. Men det är i huvudsak ett rationellt beslut, inte emotionellt.

Även om inte massorna går runt på gatorna och kräver radikala förändringar tycker jag mig ändå känna att det finns en väldig vilja att sluta göra fel. Folk vill inte medverka till att göra världen till en sämre plats att leva på och kanske skulle många hänga på ett samhälle där de fick mindre bekvämligheter men ett bättre samvete, bara det var lika för alla som bodde där. Kanske skulle en regering som helt plötsligt gjorde Sverige till ett grönt föregångsland och ett exempel för resten av världen mötas av en störtflod av klimatvänner som bara väntat på att någon skulle ta dem i örat och visa vart koldioxidskåpet ska stå?

Vi väntar och ser.

Dagbok från en tågresenär

Hallsberg 2 december 2012, kl 20.20.

Jag var även i Hallsberg strax efter 19.00.

Sedan blev det tågkö.
Eller kanske inte så mycket kö egentligen. Ett godståg hade parkerat på vårt spår  och kunde inte flytta på sig. Efter väntan, väntan, väntan, backning, spårbyte, "ursäkta alla resenärer men bistron är tom på mat" och ett reguljärt stopp: "Hej alla resenärer. Vi beklagar att vi lämnat Hallsberg 1 timme och 40 minuter sena". 15 minuter senare: "Hej igen, jag räknade fel. Vi är 1 timme och 30 minuter sena".



Jag är inte stolt över SJ. Det är det nog inte så många som är, speciellt inte de som åkt tåg på kontinenten (eller sydost-Asien) där tågtrafiken går bättre. Ingen av mina medresenärer gillar SJ.
SJ  gör mig ledsen.
Inte främst för att jag blivit försenad hem på söndagskvällen 1.30h på en beräknad restid av 2.20h. Saker och ting händer och ibland funkar det inte som det ska. Men det är inte första gången. I fredags var tåget söderut 45 minuter sent och tidigare har resan förlängts med både en och två timmar.
SJ är som en reklamfilm för privatiseringar. Logiken stämmer inte men det har inte visat sig vara det viktigaste i sånna här sammanhang. "SJ är statligt och funkar illa - privatisera och låt marknaden ta hand om det!"
För oss som inte vill se ett sådant samhälle är det djupt problematiskt. Föreställningen om att allt blir bättre i privat regi är väl utbredd och de saker som finns kvar i statlig form måste agera goda  exempel. Stora institutioner kan lätt bli långsamma och klumpiga och man tänker sig kunna slippa det med privata aktörer som har lite mera "go". Det finns ingen naturlag som säger att ett företag skulle fungera bättre än ett verk. Det handlar om målinriktning, ansvarstagande, motivation och kunskap. Vem som är din chef är ointressant.

Fördelarna med att staten, och därmed vi själva, förvaltar allmännyttiga tillgångar är däremot enorma. Det är i teorin väldigt smidigt också. I nuläget skyller SJ på Banverket som skyller på SJ när de båda inte skyller på någon annan. Eller på att de har för lite pengar.
Hade samma verk ägt alla infrastruktur på räls i Sverige hade det varit lättare att få svar.
På byggarbetsplatser tillämpas den senare principen på ett sätt. En firma får totalentreprenad för bygget och lovar att lösa allt. Är det något som inte funkar så är det den firmans fel. Det är en smidig variant för beställaren att slippa ansvar, bara att betala och vänta.
Fast kanske kan man se Sverige som en byggarbetsplats och regeringen den som betalat för totalentreprenaden?
Problemet med den här varianten är att det blir för många kockar. Ingen verkar veta vad som händer eller var problemet ligger.



SJ blir fin reklam även för flygindustrin vilket kanske är ett ännu större problem. Vem vågar ta tåget till andra änden av landet i jultid? Flyget är inte bara pålitligare, det är ofta också billigare. Att det är otroligt mycket sämre för miljön har aldrig påverkat den stora massan. I slutändan är det det egna välbefinnandet som väger tyngst.
Bilindustrin kan  också tacka SJ. Hade jag och frun tagit bilen från Stockholm till Skövde hade det kostat oss ca 330 kr/person med en bil som drar 0,6 liter/mil. Tågbiljetterna kostade ca 400 kr/person på regionaltåg. Med ungdomsrabatt. Med bilen kommer också andra fördelar som t.ex. flexibilitet. Tåget har självklart också fördelar. T.ex. behöver man inte hålla sig vaken bakom ratten.
Miljömässigt är det klart bättre än flyget men i jämförelse med tåget illa, illa.

Under sånna här förutsättningar hamnar ett alldeles för stort ansvar för att göra det rätta valet på individen. Varför ska någon rimligtvis riskera att utsätta sig för helvettet som är en havererad SJ-resa för miljöns skull när alternativen är så mycket bättre? Eftersom tåget aldrig kommer vara lika snabbt som flyget eller lika flexibelt som bilen måste det vara billigt, skönt och trevligt. Det måste vara flott att åka tåg! Annars kommer vi aldrig lyckas.
Sverige ligger långt bort från vad som krävs av ett klimatsmart avlångt land. I Finland kan man t.ex. köra på bilen på ett tåg i Helsingfors, sova genom natten och köra vidare uppe vid svenska gränsen.
Varför något liknande inte finns i Sverige kan jag inte förstå.

Stockholm 2/12 - 2012. Kl 21.46. Framme.

Övertygelse som övertygelse

För en tid sedan var jag på resa utomlands med en kompis. Vi pratade mest hela dagarna om olika saker och kom en eftermiddag in på religion.
Som övertygad ateist och religionskritiker menade jag att det var konstigt att man kunde tro på en bok som blivit så grundligt motbevisad och reviderad och som dessutom sätter upp regler för hur du ska leva ditt liv.
Min kompis tyckte istället att det väl inte var så konstigt - vad är skillnaden mellan att tro på en gud och rätta sig efter en helig skrift mot att vara med i ett parti och skriva under på ett partiprogram som ingen medlem rimligtvis kan hålla med till fullo?
Vi blev aldrig överens och den diskussionen kan vi lämna därhän, men en sak sa han som jag håller med om: övertygelse som övertygelse.

Det är ju övertygelsen som driver oss. Oavsett om det handlar om religion, maoism, nationalism, demokratirörelsen eller en livsdröm.
När man pratar om religion använder man oftast ordet tro, men i många fall är det uttrycket för svagt menar jag. Troende kräver en ödmjukhet som många saknar: erkännandet av att "jag kan ha fel".
I somras hade en liten bil fullpackad med Jehovahs vittnen letat sig ut till vårt landställe. En kvinna presenterade sig och frågade om jag ville prata om Gud. När jag sa nej frågade hon om jag hade en tro och jag svarade att ja, det hade jag, men inte på Gud. "Tror du på Darwin då eller?" Frågade hon. Jag vet inte riktigt vad jag menade när jag svarat ja tidigare men kände genast att det stämde.
Efter de åkt vidare funderade jag mer på vad som sagt. Tror på Darwin? Vad fan, jag VET på Darwin. I min värld finns inget tvivel på evolutionens existens. Övertygelse, inte tro. Precis som att vittnes-kvinnan troligtvis inte tror utan också VET att Gud finns.

Övertygelse är i grunden något positivt tror jag. Det ger oss en mening med våra strävanden, en fristad från tvivel och en inre kompass som visar oss vad som är rätt och fel.
Det är när övertygelsen övergår i fanatism som den inte längre en konstruktiv kraft. När vi inte är mottagliga för andras resonemang eller bryr oss om andras liv. Men vad som är fanatiskt och inte bara "övertygat" ligger mycket i betraktarens ögon.

I världen finns många samhällen som styrs av religiösa regler. Det finns mycket vackert i alla religioner och jag tror att religion hjälper många människor att leva fina och fridfulla liv. Men. Religiösa regler krockar ofta med demokratiprincipen; min andra stora övertygelse (av ett flertal).
En välfungerande demokrati grundar sig i att allt måste få ifrågasättas av alla. En religion grundar sig i att gudens ord är lag och den som står närmast guden vet bäst. Detta borgar för väldigt starka samhällen grundade i religiös övertygelse.
Vi föreställer oss ett religiöst centralstyrt maskineri med arbetskraft som aldrig ger upp och som aldrig ifrågasätter. Vad kan de inte åstadkomma? Så länge tron snarare är övertygelse vet människorna att de får jobba hårt för att Gud vill det, alla har sin plats och det jag gör är det bästa jag kan göra och jag kommer komma till himmelen.
Demokratin har en svårare väg att gå (även om ett så "felfritt" samhälle som beskrivs ovan väl knappast existerar). Med den frihet som en medborgare i en god demokrati ges kommer otroliga möjligheter och ett väldigt ansvar. Vem är jag? Vad vill jag? Vad ska jag göra?

Att ena medborgarna i övertygelsen om att ett demokratiskt samhälle är det bästa för alla, snarare än ett samhälle där t.ex. din egen samhällsklass är förfördelad är inte lätt. Lägg där till att en odemokratisk rörelse kan använda medel som demokratin inte kan. En demokratisk regering som med våld slår ner en grupp ifrågasättande har gått ifrån den demokratiska banan och blivit en diktatur.
Demokratins dilemma är således att demokratin bara kan försvaras med demokratiska medel och för att det ska gå måste medborgarna acceptera de demokratiska spelreglerna.
Det hela kompliceras självklart av att även det mest demokratiska samhälle ofta måste ta till våld för att kväsa våld. En polisstyrka som bara går runt och pratar med våldsbrottslingar kan omöjligt hålla ordning i ett samhälle.


                             

När vår värld förändras och det som vi tagit för givet vacklar blir vi rädda. Framgångssagan Sverige som med ständigt ökande tillväxt och välfärd seglat fram genom årtiondena börjar förändras och vi blir plågsamt medvetna om att vi delar atmosfär med alla andra länder (fast tur är väl det eftersom vi annars skulle blivit ihjälgasade för länge sedan). Tillväxten är hotat av ett stormigt Europa, skumma människor med mörkare hy än vi flyr hit från krig och skapar arbetslöshet och den globala uppvärmningen kräver uppoffringar av oss som vi inte är beredda att göra. Jag tror att det naturliga i sånna här situationer är att slå vilt omkring sig och försöka försvara de man håller på att förlora.
Liknande förändringar tränger sig på i alla världens länder. Arabiska våren är ett exempel, ökad religiös eller nationalistisk aggressivitet är exempel på symtom på detsamma.
Maoismen enade Kina i en folkrörelse som fyllde folkets hjärtan. När maoismen föll uppstod ett vakuum som behövde fyllas med något. Nationalismen, som Mao också bejakat, ersatte Maoismen och blev en drivkraft för landet.

Klimatkampen i Sverige har stannat av, om den nånsin ens började i den skala som behövdes. Politiskt händer ingenting som kan göra den skillnaden vi måste göra och på individplanet var det det där med levnadsstandarden... Vad vi behöver är en folkrörelse! Ett folk som är övertygat om att de måste agera nu och satsa på att sätta ett exempel för resten av världen. Först då kan vi få politikerna att följa efter.
Vi kan bara hoppas.
Vad jag dock vet är att det inom de kommande decennierna kommer bli värre för människor i världens fattiga eller mer utsatta länder. Vissa av dem kommer komma till oss och om vi inte agerar mot de antidemokratiska krafterna nu kommer de mötas av främlingsfientlighet och våld.
Det är nu, innan allt brakar loss och Sahara hoppar över Medelhavet till Grekland och Italien som vi bestämmer hur vi ska hantera våra medmänniskor på ett humant sätt när de inte kan bo kvar. När problemen redan är här är det för sent.

Radikal förändring sökes

Som miljöengagerad möts man ofta av osunda motargument. I agendas partiledardebatten 7 oktober kritiserade Annie Lööf Miljöpartiets förslag att höja priset på bensin med att det skulle bli dyrare att leva på landsbygden och att transportsektorn skulle bli lidande. Det är mycket möjligt att Miljöpartiets politik skulle ha sån effekt. Det skulle säkert bli dyrare för oss i städerna också.
Men den här retoriken funkar inte längre! Jag kan inte förstå hur utbildade och informerade människor inte kan se och acceptera vad vetenskapen och förnuftet skriker åt oss: ju senare vi börjar desto dyrare blir det.
Och det här har vi vetat länge, men ingen vågar trycka ner bromsen. Det är som att bo i ett hus som börjat brinna och vägra ta fram vattenslangen utan istället stänga fönstren och hoppas att elden kvävs.

Tydligt för alla är att vårt samhälle bygger på tillväxt. Tillväxten i sig är inte nödvändigtvis ett problem, eftersom vi blir fler är det logiskt att tänka att det behövs mer pengar i systemet för att alla ska kunna ha lika mycket pengar nästa år.
Problemet är istället att tillväxten baseras på ändliga resurser som vi, om tillväxten ska fortgå, hela tiden måste ha mer av. Ska samhället fortsätta leverera samma standard till fler människor måste vi hela tiden få tag i mer olja, kol, fosfor, fisk, ädelmetaller, betesmark och så vidare.
Tydligt för alla är också att samhällets grundstenar är just ändliga. De kommer att ta slut.

Så när man säger att "så kan vi inte göra för det blir dyrt" tänker man helt bakvänt. "Dyrt" är ett relativt begrepp. Om vi fortsätter bygga vårt samhälle och livsstil på billiga drivmedel kommer det bli ännu dyrare när t.ex. oljan blivit så svår att pumpa upp att priset mångdubblas, transportföretagen går i konkurs och reservdelar till våra maskiner inte går att frakta från andra sidan klotet.

2-gradersmålet är tyvärr missat, och många saker som finns på Jorden kommer försvinna för alltid. Men om inte ännu mer ska försvinna måste vi alla våga sätta stopp för oss själva och låta det svida lite. Här har samhället en stor chans att visa sin solidariska sida och låta människor dela med sig av det vi har till varandra.

Det är viktigt att inte förtvivla! En gymnasielärare i naturkunskap som ringde in till Ring P1 berättade att de inte fick visa hur illa ställt det var med klimatet för eleverna eftersom de då skulle ge upp hoppet. Klokt och skrämmande.
Vad man istället kan göra är att inse att inom de kommande fem decennierna eller så kommer världen vi lever i förändras radikalt. Lite varmare väder är inte det enda man kan förvänta sig, tvärt emot vad solälskande Thailands-resenärer brukar skämta om.
Energin lagrad i fossil energi är grunden till världens välstånd. När den grundstenen börjar brista kan man anta att de som sitter på tillgångarna kommer se till sina egna behov först. Så även om inte oljan tagit slut kanske den inte når dig varje dag hela året.
De väderomställningar vi ser runt kring oss kommer bli värre och vanligare, och dessutom slå till på ställen som vi inte väntar oss. Jag råkade befinna mig i New York under Sandys härjningar och såg hur en av världens metropoler lamslogs av vad som faktiskt inte var mer än en storm. (Just i New York alltså, längre söder ut var det värre). Hur kommer dessa havsnära städer klara sig när orkanerna träffar mitt i prick? Hur länge håller Wall Street stängt och vad händer med dina lån? Av att döma av det jag såg nu tror jag inte jag kan föreställa mig hur illa det skulle blivit.
Värst blir det när stormarna drar in över världens fattiga precis som idag. De som inte har ett välfärdssystem och starka ekonomier som kan hjälpa dem. Västvärlden har stora flyktingströmmar att vänta från både skyfall och torka.

Så hur klarar man sig? Ett stort problem med dagens samhälle är att det är otroligt komplext. För att vi ska kunna köpa kött från Argentina krävs att en lång radda komponenter ska klaffa. Allt från fosfor till konstgödsel till elektricitet i butiken. Skalar man bort komplexiteten från vardagen finns det färre saker som kan gå fel. Vad skulle hända om man var tvungen att cykla eller gå dit man skulle för att hämta det man behöver? Eller om man inte kunde räkna med att få tag i allt man ville ha varje dag? Nu är vi så vana vid överflöd att om något saknas i butiken när jag springer in vid 23-tiden för att handla matlåda blir jag förbannad.
Listan på kloka råd kan göras lång, och vad som är klokast är svårt att säga, men utan att acceptera förändringarna går man under.

Tekniken springer om oss i vardagen och inget verkar omöjligt. Teknologi som var science fiction för 15 år sedan finns i våra mobiltelefoner och hela tiden kommer det mer saker. Jag tror att den utvecklingen gjort att vi glömt oss själva lite. Vi funderar kanske inte på vad som egentligen får oss att må bäst utan hur vi presterar mest. Arbetsgivare skickar sina anställda på förebyggande hälsokontroller för att de ska kunna jobba så kontinuerligt som möjligt och man tittar på film i tunnelbanan. Jag har blivit så van att stimulera hjärnan hela tiden så att om jag glömt både bok och mobil när jag går på toaletten blir jag nipprig och känner att jag missar värdefull tid.
Kanske kommer vi få jobba mer och få mindre pengar över i framtiden, och vänja oss igen vid ett långsammare tempo.


Det svåra med att ändra samhället i grunden är att det inte går utan en övertygad folkrörelse. Folket måste komma före politikerna. Om syftet med ett aktiebolag är att gå med vinst är syftet med politiken att bli omvald. Inget parti kommer tvinga på oss radikala och försämrande förändringar som vi inte vill ha.

Frågan är bara hur lång tid vi behöver innan vi fattar.