Det händer inte så mycket här på Verklighetsbild. Anledningen är att uppgivenheten har hittat mig och den attackerar från många olika håll. Det börjar kännas svårt att överhuvudtaget skriva något - vad kan man skriva av intresse som inte nån redan sagt? I den malström av information och medier vi lever i idag måste väl allt vara sagt? Och oavsett hur bra sagt det var är det bortglömt en vecka senare. IPCC´s senaste rapport t.ex. som borde fått hela världen att skrika rätt ut är det ingen som pratar om idag.
Rapporten blir för mig en i raden av överväldigande exempel på hur vi lever i ett absurt systemfel med växthuseffekt som skenar, naturresurser som tar slut, hotad biologisk mångfald, usla levnadsvillkor för en stor del av jordens befolkning, sexism, kapitalism, utbrända människor och arbetslösa människor.
I min närhet ser jag gång på gång hur intelligenta, välutbildade, solidariska människor slänger ovikta mjölpaket på osköljda konservburkar i hushållsavfallet med argument som att det är snuskigt att kladda med ursköljning. Samtidigt säger andra att det inte går att tvinga folk att göra något de inte vill: vi måste prata miljö hemma hos varandra, stänga kylskåpet snabbt och ta med tygkassar till butiken för att sakta men säkert visa vägen för resten av befolkningen.
Jag känner att vi är 40 år för sent ute för det där snacket och att fan, om inte folk skärper sig får någon annan skärpa dem! Men så kan vi förstås inte ha det, det förstår jag också. Inskränkningar av individens frihet måste komma från kollektivet och kollektivet vill inte för de är också individer.
Och självklart gör jag alla de där små sakerna också så mycket jag orkar - puttar bilen om jag bara ska flytta den nån meter, cyklar till färghandeln på jobbet (järnhandeln har tyvärr flyttat för långt bort), har stora delar ekologiska/begagnade kläder och nerskuren köttranson. Men är vi inte ändå på väg mot minst 2 graders uppvärmning? Tog inte resurserna jorden producerar på ett år slut i augusti i år? Jo! Samtidigt som jordbruksproduktionen i världen måste öka med 70% till år 2050 om alla ska han mat. Men var ska vi odla när vi asfalterar igen marken mer och mer för att få plats med våra bilar?
Det är viktigt att inte få klimatångest får vi ofta höra. Nej, det förstås, vi får ju inte bli lamslagna. Men vad fan ska vi få då?! Gott samvete för att Alliansen påstår att vi lyckats "frikoppla tillväxten"? Att försöka lura på folket att det går att shoppa på som vanligt när man egentligen förstör andra människors länder med produktion och avfall känns inte som en bra väg framåt. Eller ska vi vara glada för att vi fortfarande är "bäst i klassen" inom vissa områden? Är det verkligen något att skryta med, om resten av klassen är helt usel och vi alla knappt har styrfart mot målet?
Men det går förstås i ton med det politiska läget, det att säga det som folk vill höra. Nina Björk visar i sin bok Lyckliga i alla sina dagar hur partierna överger sina övertygelser för istället titta på väljarstatistik och välja att sälja det som störst väljargrupp vill köpa.
Var tog solidaritetstanken vägen frågar jag mig. Vi förväntas inte kunna välja något som inte gynnar oss själva i första rummet. Det är som om valrörelser och högerpolitik plockar fram det sämsta i oss alla: "hundra spänn mer i fickan eller renovering av dagis?" och folk väljer hundralappen för deras barn går inte på dagis.
Jag ser hur den här individbaserade propagandan spär på segregationen, som i sin tur bygger vidare på klassamhället, statusjakten och klasshatet.
I somras hörde jag på radion hur en talesperson för Moderaterna sa att deras vision av samhället var att det skulle drivas av en strävan efter klassresor. När folk strävar efter att klättra på den sociala stegen presterar de som bäst och samhället blir också bättre alltså. Och hur många vill klättra nedåt och hur många blir knuffade nedåt, sparkade och trampade på?
För att låna ord av Nina Björk igen, på frågan vad det innebär att leva i konkurrens:
Svaret som försvarare av konkurrens som samhällssystem och global ordning ger är att det lockar fram den bästa prestationen ur var och en. När vi tävlar anstränger vi oss till det yttersta att främja vår egen ställning - resultatet av denna individernas kamp för att klara sig själva i konkurrensen blir i slutändan också det bästa för helheten.
Ett annat svar är: Att leva i konkurrens föder rädsla. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande men ändå diffust hot. En rädd människa är en liten människa. Hennes andetag är snabba och grunda. Hon kan inte vila, hon måste springa. Hon kan inte gå med högburet huvud, hon måste passa sig och sitt. En rädd människa är inte människan i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd.
Men vadå? ska vi sluta konkurrera på arbetsmarknaden eller? Nej det går väl inte? Eller?
Jag vet inte, och det är det som är så jäkla frustrerande. Jag ser att vi lever i ett systemfel men jag vet inte hur vi ska komma därifrån.
Kanske är det så som många säger, att en kollaps av hela vårt ekonomiska system är vad som behövs för att vi ska kunna börja om från början och hitta på en modell som funkar för dem som överlever.
Jaha.
Uppgiven alltså. Jo, så är det. Men det betyder inte att jag gett upp. Det har vi inte rätt att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar