Jag köpte en extra stöttålig telefon för att en så pass dyr investering skulle ha någon chans att överleva i verkstadsmiljön tänkte jag, men metalldamm var kanske inte vad de tänkt sig.
Många hade nog skaffat sig en ny mobil vid det här laget misstänker jag. Det är ju inte meningen att vi ska reparera våra telefoner och erbjudanden haglar om att förmånligt byta ut dem så fort man tröttnat. På P1 pratade de för någon månad sedan om att flera stora försäkringsbolag märkte en markant ökning i förlust-och stöldanmälningar av iPhones i samband med släpp av nya modeller. Våra teknikprylar ses inte som en långtidsinvestering, även om andra saker vi köper i samma prisklass förväntas hålla längre än ett år. Ett ämne för sig.
Vad som dock slår mig mest när jag börjar fundera över hur skönt det vore med en fungerande telefon är mitt dåliga samvete. Långt ner i mörka gruvor sliter nämligen folk - ofta barn - för att utvinna beståndsdelarna till vissa delar i alla våra smarta telefoner, läsplattor och liknande grejer. Dessa kallas konfliktmineraler och är ett av de senare stegen i den marknadsliberalism som präglar exploaterade samhällen. Exploatering som lett till stora oroligheter och rekrytering av barnsoldater.
Det är samma principer som gör att elektronikskrot från våra soptippar letar sig ner till bland annat Afrika där de bränns för att de värdefulla metallerna ska kunna tas till vara lättare. De som jobbar står i den giftiga röken hela dagarna och är ofta av samma slag som de nere i gruvorna - barn. Familjerna har inga pengar och tvingas offra sina kroppar för att överleva dagen.
Tragiskt! Men kanske inte riktigt mitt fel, eller? hur ska jag kunna veta vad som händer med mina sorterade sopor? Någon tog tillfället i akt att tjäna lite pengar och sålde skroten svart, inte mycket att göra åt, och något jobb är väl bättre än inget?
Zoomar man ut lite blir bilden snabbt mer komplex. Världshaven är indelade i fiskezoner. Vissa av dessa zoner ligger utanför Afrikas västkust och används av europeiska fiskeflottor. Haven blir utfiskade och lokalbefolkningen får inget av fångsten. De tvingas leva på existensminimum och får nödmat i form av fiskkonserver tillverkad av östasiatisk fisk. Det finns inte tillräckligt med naturresurser att bygga en hållbar lokal ekonomi på.
Andra gånger kommer stora dryckestillverkare till samhällen i Afrika och dumpar priserna på dricksvatten så att de lokala märkena slås ut. När de är ensamma på marknaden chockhöjer de sedan priserna.
Vi stödjer hela tiden detta beteende både aktivt genom att köpa deras varor, och inaktivt genom att inte t.ex. fråga vad som händer med våra EU-pengar. Det är ett faktum.
Så vad ska man göra? Aldrig köpa telefon? Bara fiska själv? Kanske. Det som slår mig i diskussion med andra är att väldigt många våndas över det här och ingen vet vad man ska göra. Det är just det som är det jobbiga (för oss i alla fall). När har man gjort tillräckligt? Jag skulle kunna jobba heltid och skänka bort så mycket pengar att jag levde på existensminimum och ändå inte rädda världen. Hur mycket jag än källsorterar så går utsläppen av växthusgaser uppåt. Ska man ge upp? Nej! Aldrig! Rationellt vet vi att många bäckar små...
Men känslan finns där och den gnager många av oss och ger oss dåligt samvete när vi ser på nyheterna.
Som svar på miljöproblemen finns en teori som i alla fall skulle göra mig lugnare - koldioxidkvotering. Världen kommer överens om hur mycket co2-ekvivalenter som får släppas ut, hur mycket respektive land får stå för och länderna bestämmer hur stor del av kakan/gasmolnet som tillfaller varje individ och företag mm.
Sedan är det upp till varje part att bestämma helt själv hur det egna ska spenderas: vill du köra bil varje dag men duscha kallt är det helt ok. Flyga utomlands då och då och leva klimatneutralt hemma? Ja! Tydliga spelregler för alla. Inga samvetskval förutsatt att taken sätts i rätt höjd och inte så högt som med utsläppsrätterna... Det finns en väldigt bra bok i ämnet för den som vill fördjupa sig: Vår beskärda del- en lösning på klimatkrisen av David Jonstad.
Jag saknar något liknande för sociala internationella problem. Kanske ska man förlita sig på att våra skattepengar avsedda för internationellt bistånd gör det som vi kan förvänta av oss själva? Nej, det är det nog inte så många som tror på, och kanske är det inte meningen. Från samma plånbok kommer ju dessutom pengar som orsakar många rättviseproblem.
En bekant till mig som är vis i sådana frågor sa att man inte kan göra mer än att inte leva i överflöd, lägga sina extra pengar på att stödja det man vill värna om och kolla upp dem man ger pengar till.
Och sedan slappna av? Kanske det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar